yllegarnet

ända sedan jag var 6 år tills våren 2009 oroade jag mig alltid för olika saker. saker som drog ner mig till en nivå där jag hela tiden oroade mig och inte tänkte på något annat än det. en nivå där jag alltid var olycklig. dessa saker var olika saker från år till år, men när det hade gått över och när jag hade varit fri i en vecka eller två... så kom det alltid något nytt. sen fick jag en lösning. det var i i början av 2008. en lösning till att slippa något nytt. att bli van vid en sak. något som ingen kunde ta ifrån mig för ingen kunde hävda något om detta som kunde få mig att sluta oroa mig. för vem som helst kan juh bli tjock. eller hur? och det skulle vara min rädsla. då tänkte jag såklart inte såhär. då smög det sig på mig. men nu ser jag det så tydligt. nu vet jag att det är min oro som måste ta form i något, och det verkade så enkelt. men det var inte enkelt. det var allt annat än enkelt. hela ens värld rasar samman och man drunknar i ett hav man tror att man är lycklig i men som fullkomligt dödar ens inre och tillslut ens yttre. man liksom ruttnar. det börjar inifrån och sedan ser man det mer och mer utanpå. jag, jag brydde mig inte om någon eller något... det känns så hemskt att skriva det såhär, men det är juh sant att jag inte brydde mig. gång på gång fick min familj ett hårt slag som splittarde den bit för bit, och jag bara såg på. nej, det var jag som slog. jag slog för glatta livet, om det var det som skulle krävas för att jag skulle få behålla min oro. jag sket i hur många slag och hur mycket skada som blev. bara jag fick behålla oron. den kändes så bra. JAG kände mig så bra.
 när jag började få hjälp var jag redan påväg ner i helvetet. och ingen hann stoppa mig. för jag rusade dit, vetandes om vad jag höll på med. men jag var så trött av alla dessa år av oro och förtvivlan, utan att jag visste varför just jag alltid var så orolig, att jag bara gav upp och log när jag föll ner i elden. men efter ett tag kände jag ofcourse värmen och sen kom smärtan. men när jag väl brann så fanns det inget som kunde släcka mig. jag var som en stooor jävla bensinbrand. den går inte att släcka med vatten, men man har inte tillräckligt med dukar för att kväva den. man vet helt enkelt inte vad man ska göra. ni vänner sa alltid "spring inte ylva". jag blev alltid arg när ni sa så. jag visste väl att jag inte skulle springa. det var juh just därför jag gjorde det. jag vet att det här som jag skriver inte verkar riktigt klokt, men ett anorexiabarn tänker inte klokt. kommer ni ihåg de där tankekartorna som ens fröken trilskades med att man skulle skriva i tvåan/trean? om jag skulle rita mina tankar medan jag var sjuk skulle de nog ha sett ut ungefär såhär:


ja, usch det var nog exakt sådär. fast många av er tänker väl nu "hon var juh inte ens så smal?". nej det tycker inte jag heller att jag var. visst var jag smal, men inte farligt. utan min anorexia satt i huvudet. i oron. då erkände jag inte att mina ätstörningar hade uppstått pågrund av att jag alltid behövde oroa mig över något. då ville jag bara helt enkelt ha ätstörningar. jag ville känna mig duktig på att vara smalast. jag visste inte ens varför jag ville vara smal, det var väl bara så det skulle vara kände jag. för om man var smal så var man bra. för nästan alla kändisar är ju som spagettistrån som man har hyvlat lite extra för att de ska bli smalare!? eller hur?

gud jag blir så arg. jag vet juh att jag är låååångt ifrån den enda som har varit med om det här, och varför är det så många som fastnar i snåret? jo, jag vet exakt. det är så att vi tjejer börjar utvecklas och växa i puberteten. det är också i puberteten vi börjar bli upplysta om vikt, fett och om att alla dundersnygga kändisar är dundersmala. vill vi vara som dem? svar: ja. detta är enkelt. så då tror vi tjejer att vi blir mer omtyckta om vi beter oss som våra idoler. ojojoj, så det kan gå fel för plötsligt sitter man där och gråter mer än man någonsin har gjort över att ens pappa vill att man ska äta en femtedels äppelbit IT MAKES NO SENCE! och killarna med anorexi? deras press om att vara muskulösa... ja, visst är det inget fel med att ha muskler, men snälla upplys killarna om HUR de ska få muskler istället för att de ovetandes också går ner i helvetet. men nu kvarstår faktum: det är snyggt att se sund ut. det kan vi inte gå ifrån. men det är inte snyggt att gå för långt, och ändå är det just det som så många av oss gör. vi går för långt. det är inte meningen, men den här känslan man får... gud vad man älskar den samtidigt som man hatar den. ja, man sitter verkligen fast. och samhället idag vet hur det ligger till. ändå fortsätter de upplysa oss som fortfarande växer om att vi ska äta sunt och promenera och sånt. och dom vet att det väldigt oftå går för långt. jag säger fuck you till dom som gör att vi ungdomar får ätstörningar.. och till alla er som inte vet hur ni ska bete er efter alla dessa upplysningar säger jag så här: ät godis. myyyycket godis, för vet du? det är jävligt gott och du växer. när du har slutat växa kan du börja ta de här sundhetsgrejerna på allvar, men om du börjar med det nu är det stor risk att du fastnar i anorexiträsket. och det vill du inte, för då kanske du inte får lika stora bröst som du skulle ha fått. eller du kanske inte blir lika lång som du skulle ha blivit. för det är nu du växer. och jag är fullkomligt frisk nu. det krävs ohyggligt mycket styrka och ohyggligt många som bryr sig. som tur är så hade jag båda delarna, och nu är jag fri. jag vill att alla andra som är med om det hemska just nu ska bli fria. jag vet att det är så jävla svårt. man känner sig så rädd. men att våga är att förlora fotfästet för ett tag, och att inte våga är att förlora sig själv. lita på mig.

nu känner jag att jag har upplyst alla mer än vad de orkar läsa, och ändå har jag så himla mycket mer att skriva för jag vill så gärna att alla ska förstå... men det får räcka för nu. jag skäms inte över att prata om hur det var. vissa grejer vill jag förstås inte ta upp. men om någon undrar nåt så var inte rädd för att fråga. jag svarar på ett eller annat sätt.